konstnär

Feline har börjat rita så många bilder. Tycker att hon är riktigt duktig för att vara 3½. Så liten, men ändå ritar hon bättre än sin far :)

 

det första Feline ritade som man såg var det var: regnbågar i massor. Sedan ritade hon även sol, regn och gräs.

...sedan ritade hon av ett rymdskepp (originalbilden längst ner)

 

 

 

Första teckningen på en människa: en clown. Tycker själv det ser ut som Plupp om ni minns honom :)

 ...Sedan blev det en regnbågsspindel...












...och igår blev det en val

EDS

Nu ska vi se vad som hänt sedan sist jag skrev. Det har varit en fantastisk sommar så datorn har fått komma i sista hand J. Ungarna är helt galna i att bada så det har blivit badande i både plaskdammen här i Kumla, mammas pool, svärföräldrarnas pool och i två sjöar.

På Sophiafonten har det hänt en del. Som vi vet har jag haft extrem foglossning under mina graviditeter och jag fick diagnosen hypermobilitetssyndrom (överrörliga leder. Ni vet också att jag varit på utredning för mina blödningsbesvär som jag haft hela livet. Blödningarna har utretts sedan barnsben, men man har inte kunnat hitta en förklaring till varför jag blöder så lätt och så länge och får blåmärken utan någon anledning alls. Sprang på en hemsida där det stod om en sjukdom som heter EDS (Ehlers Danlos syndrom) och att detta innebar hypermobiltet + blödningsproblem. Att läsa om diagnosen var verkligen en aha-upplevelse. Tog kontakt med min hematolog som tyckte det lät som att detta kunde vara en anledning till mina blödningsproblem, men att han inte sysslade med bindvävssjukdomar så han hänvisade till vårdcentralen.  På vårdcentralen blev jag undersökt och läkaren sa ” ja du har säkert EDS men det finns inte man kan göra åt det så vi sätter ingen diagnos för det tjänar ju inget till”. Jag var påstridig att jag ville ha en diagnos bekräftad om det nu är så att jag uppfyller kriterierna. Det hela ledde till att en remiss skickades till neurologen. På neurologen träffade jag en specialistläkare på EDS som undersökte mig noggrant och bände i alla leder och kollade provsvar (jag har låda ferritinvärden och har fått flertalet dropp för detta och det var tydligen många med ERD som uppvisade samma sak). Han sa att det inte rådde något tvivel om att jag har EDS och satte diagnosen. Känns skönt att äntligen få förklaring varför jag har onormala blödningar, blåmärken, kronisk ryggvärk, värk i handleder/fingrar/knän/ axlar,  stelhet i hela kroppen, en nacke som låser sig, tumme som hoppat snett etc.

Att få en diagnos underlättar ju även för mig att veta vad jag ska göra för att inte försämras så drastiskt i framtiden. Enligt neurologen var A och O att få daglig vila. Han berättade att musklerna får arbeta ungefär tre gånger så mycket som hos en” normal” person för att stabilisera upp de överrörliga lederna, vilket leder till smärta och överansträngda muskler. Att bara ligga och vila var ingen bra idé ansåg han då musklerna har svårt att slappna av även då.  Han rekommenderade  mindfullnes och avslappningsövningar och att man verkligen tränar avslappning och hittar dagligt sätt att få kroppen att återhämta sig. Kanske inte så lätt med en 1,2 och 3åring hemma? När jag var hemma hos svärföräldrarna och satt i deras massagestol  upplevde jag dock förbättring i 1½-2 timmar efteråt så det blir till att skaffa mig en massagestol. Maken masseras mig visserligen ofta, men jag känner mig ofta som en börda och behöver ju även massage av armar, ben och fötter och inte bara ryggen så jag tror att en massagestol vore en bra investering för framtiden.  Att få en diagnos känns också  skönt då man ibland kan uppleva att omgivningen kan uppfatta en som hypokondrisk som har ont överallt och jämt. Nu kan jag i alla fall säga att detta beror på en diagnos jag har och att det inte är något jag hittat på utan som två läkare och en specialistläkare har bekräftat. Jag har i och med diagnosen fått gehör från jobbet då jag sagt att jag behöver en mer anpassad arbetsplats. De beställde en stol åt mig i december och 8 månader senare har jag fortfarande inte fått någon. Nu ska jag få kontakt med företagshälsovård som undersöker mitt kontor och vad som behövs anpassas. Hoppas det går snabbt för jag vill inte bli sämre – nu räcker det. Ska ta kontakt med sjukgymnast och hoppas på att det finns någon där som har koll på EDS.

På Barnfronten så fortsätter de utvecklas som de ska. André fyller snart 1 år och tar två steg själv. Feline börjar rita riktigt finns teckningar så jag är så stolt så. Miléa tycker också mycket om att rita, men har inte ritat några riktiga bilder än.

 

1årskontroll brännskada

Igår var vi med Miléa till brännskadeavdelningen i linköping. Det var kanonväder så vi började med att besöka trädgårdsföreningen där vi lät ungarna busa av sig i den stora fina lekparken som finns där.  Sedan begav vi oss sjukhuset. Miléa var på gott humör hela tiden tills hon steg innanför dörren hos doktorn. Få blev hon som förbytt. Helt hysterisk, grät, slogs, ,skrek "vill inte vara här, vill inte träffa doktorn, vill gå härifrån, det gör ont". Vi hade förberett henne på att doktorn bara ville titta och att det inte skulle göra ont, men det hjälpte inte. Hon som tyckte det skulle bli kul att träffa doktorn och allt, men jag antar att hon har dåliga minnrn från alla skrapningarna de gjort där. Slutade med att Marcus fick gå ut med alla barnen så jag ens kunde ha en konversation med doktorn. Någon fotografering och djupare koll på skadorna gick inte få. Läkaren hann dock konstatera att ärren är aktiva:röda, hårda, tjocka. Vi ska fortsätta med daglig smörjning med mjukgörande salva och silikonsalva. Vibhar använt dermatix silikonsalva på käken men nu rekommendes även att smörja axeln med silikon. Vi ska köpa prosil då det är ett silikonstift som man kan smörja innan vi sätter på henne mepiformplåstren. Fortsatt omplåstring dagligen samt att fortsätta använda tröjan i minst ett år till alltså.Att behandla ärren kommer ta säkerligen minst 2 år - om det någonsin kommer att göras. Ärret på käken kunde eventuellt skäras bort i framtiden. De stora ärren på axeln går förmodligen inte att göra mycket åt utseendemässigt. Om huden stramar och rörelseförmågan blir inskränkt och om ärret inte "växer med henne" så kan hon behöva en transplantation, men då kommer tydligen ärren bli ännu större istället. Det skulle eventuellt gå att spruta in ärren kortison i ärren, men det var svårt att bli jämnt så det finns risk att ärren blir knöligare. Sedan fanns det något alternativ att ha på syra på ärren. Som det ser ut så ansåg nog läkaren att det ändå var bäst att låta ärren vara, sen får tiden utvisa om det är någon idé för någon behandling. Nästa kontroll blir om ytterligare ett år, men det är högst osannolikt att man gör något så tidigt. Det är bara att fortsätta som tidigare fast med två ytterligare silikonsmörjningar med prosil. Ska hålla ett extra öga på att hon kan röra armen ordentligt för vid rörelseinskränkning kan man behöva operera henne innan ess. Sedan är det fortsatt viktigt med solskydd 50 i minst ett par till. Solen ger ärren mörka pigment och ger smärta i ärren.

 

Så fort Miléa lämnade doktorn så var hon glad och nöjd igen. Passade på att åka till gamla Linköping där vi åkte häst och vagn, tittade på kaniner/höns/getter, lekte i jättefin lekpark och åkte barntåget tillbaka till bilen. Det var en mysig dag. Får göra om det nästa sommar på återbesöket.

roliga citat kränkning

Feline har ju inte använt blöja på hur länge som helst men igår satte marcus på henne en sådan.  Vi var på kryssning, hon hade inte kissat på kvällen när hon la sig och han var osäker på att hon skulle hitta toaletten i hytten under natten. Dagen efter var Feline väldigt upprörd över detta. "Pappa varför tog du på mig blöja för. Jag är ju ingen bebis längre! Jag kunde inte sova på hela natten. Du kränkte mig. Man säger faktiskt förlåt när man kränker någon" . Det där med kränkandet hade hon fått av mig när hon berättade att pappa tagit på henne blöja och jag sa att det måste ha kännts kränkande.  Haha.

Miléa hade också ett roligt citat när hon pratade med mormor i telefonen från fartyget "mormor jag behöver dig -jag är hungrig" . Buffén var tydligen inte nog :)

How lucky am I?

Ni som följt bloggen sedan tidernas begynnelse vet ju om att jag och Marcus har en annorlunda kärlekshistoria att berätta för våra barn och barnbarn: Vi träffades första gången i juni 2005, efter första träffen berättade Marcus att han skulle gifta sig med mig, vi blev tillsammans på vår tredje träff den 4 juli,  flyttade ihop efter fem dagar, bestämda att gifta oss efter en vecka och var gifta 2½ månad efter att vi blev tillsammans. Allt gick väldigt snabbt, men som ni vet så gick det ju inte direkt snabbt när vi bestämt oss för att bilda en familj. Det ni inte vet, vilket är lite roligt när jag tänker på det, är hur diskussionen kring barn gick innan vi gifte oss. Har tänkt på det senaste dagarna och skrattat lite åt hur det kan bli. Vi pratade ju mycket om framtiden och så för att se att vi ville samma sak - men egentligen ville vi inte riktigt det. Jag var mycket bestämd med att jag ville ha MAX ett barn - Marcus var väldigt säker på att han ville ha två vare sig mer eller mindre. På något sätt så övervann väl kärleken allt och vi struntade i att vi var oeniga i frågan och lät framtiden avgöra hur det blev. Ja det måste väl ha blivit någon kompromiss då 1+2=3 *skratt*. Vad hände? Hur blev jag så barnkär från att inte gillat barn tidigare. Jag tror det hände något med mig när vi var ofrivilligt barnlösa och verkligen fick kämpa för att få barn - man insåg att barn inte är något man ska ta för givet och att de verkligen är mirakel. Att man sedan fick en så go unge till råga på allt gav väl mersmak :). Jag är så enormt tacksam att jag har barnlösheten i bagaget för utan den så hade jag säkert varit enbarnsmamma och på något sätt är det ju inte "jag". Är enormt glad och tacksam över mina tre mirakel som berikar mitt liv varje dag. Nästa vecka har jag och maken min varit ett par i 8 år och i september har vi varit gifta lika länge. Tänk hur det kan gå - vi skulle ju bara gå ut och ta en promenad - inte gifta oss och få tre ungar! :) Finns väl en mening med allt.

Gulliga syskon

Hörde tissel och tassel från Felines rum så jag smög dit och lyssnade "Du är min bästa vän Mimmi så jag delar min säng med dig". Gick dit och frågade vad de gjorde och de sa så klart att de ville sova tillsammans. Lät dem hållas för det är så kul när de inte bråkar så de får väl lite tid för syskonbonding även om jag vet att det innebär att de inte kommer somna på ett tag. Lillebror ligger ju och sover i samma rum och så länge de inte stör honom så är det okej. De ligger inne och fnissar så sött, men André sover som en stock. Nu hör jag dem leka: "Det finns krokodiler här inne" "akta så du inte fastnar" "Vad gör vi nu då? - hur ska vi få loss mig?" "Du kan inte lämna mig här" etc etc

När jag lämnar André på kvällen så står han alltid jätteglad och skrattandes i sin säng. 10 minuter senare så ligger han så sött och sover. Skönt när han kan somna så bra själv.

Stående/första steg(språkutveckling André

Nu går det mycket framåt för André. Imorgon blir han 10 månader - var tog tiden vägen? Han står själv ofta längre stunder nu. Idag tog han ett kliv framåt och visar verkligen att han vill gå. Ordförståelsen börjar ta fart. Så fort man  exempelvis råkar säga ordet "bra" så börjar kan klappa händerna. Räcker att man säger "det låter bra" när man pratar i telefonen så början han applådera :). Även många andra ord märker man att han förstår. Han härmar också jättemånga ord som man säger - fast ibland vet man att han inte fattar innebörden utan bara härmar ordet. Här om dagen hade vägarbetare stängt av vägen och då sa Marcus "jävla muppar" så nu har flickorna börjat säga det hela tiden (tack för det älskling!). När flickorna satt och sa "jävla muppar" gång på gång när vi åt frukost så började André också säga "jävla". Ja det gäller ju att lära sig svära i tid. Nämen så är det ofta - han härmar ord. Igår började han även peka på allt samtidigt som han säger "där" också. Väldigt intresserad av att lära sig vad allt är nu :).

Trotsålder och promenader

Miléa är 2 år och  3 månader och Feline är snart 3 år och 5 månader. Alla pratar om trotsåldrar hit och dit, men jag sitter fortfarande och funderar över när de ska komma. Jag har nog världens snällaste barn helt enkelt. Visst blir de sura emellanåt, men de är ju inte omöjliga på något sätt, går att prata sig till att få dem att gå med på saker. Surheten släpper snabbt. De bråkar ju mycket med varandra, fast senaste veckan har de till och med varit sams mest hela tiden - bara 2-3 bråk om dagen som man behövt avbryta. Tycker ändå att barnen är extremt bra på att hålla sig till våra regler som vi har. Hade nog förväntat mig föräldraskapet mycket värre med barn som hela tiden vägrar göra som man säger, men så är det inte alls. De går när jag säger att vi ska gå från lekparken utan protester fast jag helst vet att de vill stanna kvar, de går runt i affärer själva när vi ska handla och när jag säger att vi ska lämna leksaksavdelningen så följer de snällt med, de river inte en massa i hyllorna i affärer, vi är ute och går flera kilometer och de klagar sällan på att de inte vill gå, de hjälper till att städa efter sig (skulle de vara lite tröga tar man bara fram dammsugaren så är alla leksaker på golvet upplockade på nolltid), de går och lägger sig snällt på kvällarna (är de inte trötta så leker de lite själva på sina rum innan de lägger sig, men det är aldrig skrik och gnäll), Feline klär på sig själv på morgonen etc.

22 april (hade semester 22 april-4 juni) bestämde jag mig för att bara André får åka vagn så när vi ska gå tar jag bara med mig en sits till vagnen. Jag har ju problem med både rygg och handleder så att skjutsa tre barn går inte och vi kan ju inte isolera oss. Det har gått toppen att sluta med vagn. De har gått på promenader på 4 kilometer utan problem. 6 juni var vi till Parken zoo i Eskilstuna och då gick barnen nästan konstant i 7 timmar - bara kortare uppehåll för mat och fika. Och då var de ändå mer aktiva än oss vuxna då de sprang runt och lekte i lekparker och så vidare. Sedan var det kanonhett den dagen också. Såg en massa barn i 2-5 årsåldern som åkta vagn på zoo så jag är riktigt stolt över mina barn som orkade gå hela dagen helt själv och dessutom bara var glada och nöjda hela dagen.

Ja nu blev detta ett riktigt skrytinlägg, men jag har faktiskt riktigt snälla barn och de förtjänar all beröm de kan få :). Skulle vilja ha dem i den här åldern för alltid. Man får pussa och krama på dem hur mycket man vill och får höra "älskar dig" och "du är min bästa vän" flera gånger dagligen. Antar att det inte kommer vara så när de blir tonåringar va? De kanske ger igen då och revolterar rejält :)

Språklig utveckling André

Det känns som om André börjar hänga med lite i den språkliga utvecklingen nu och att han börjar förstå mer. Är det något jag längtat efter är det att han ska börja prata. Feline började ju prata flytande när hon fyllde 2 och Miléa runt 1½ så det är väl inte långt kvar nu får man hoppas :). Här om dagen när svärfar var på besök och skulle gå så sa han "hejdå" och igår när han fick en smörgås så sa han "tack". Vi har artiga barn, för "tack" var Miléas första ord (efter mamma och pappa) och även Feline sa det ordet rätt tidigt. Här om dagen när jag sa hej till André så började han vinka också :). Klappat händerna när man sagt att han ska "klappa händer" har han ju gjort i säkert en månad.

underbarast

Plockar upp lite morötter från golvet och då kommer Mile'a och säger "jag är så stolt över dig mamma" -Jaha varför det? Undrar jag "för att du städar så mycket". Hon måste vara världens gulligaste tvååring. Kommer alltid och ska pussas och kramas,Säger att hon älskar en flera gånger om dagen, säge att man är söt etc. En riktig känslomänniska de där :-)