Nedskärningar inom IVF

Jaha, nu skär tydligen vissa Landsting ned på antalet gratisförsök för IVF. Det är ju förjäkligt rent ut sagt. Vad bra Jannica att du och killen ställt upp på intervjun för tv4!

http://tv4play.se/nyheter/lokala_nyheter/vasteras?videoId=1.1340068&selId=1.1062633&currPage=0

http://tv4play.se/nyheter/lokala_nyheter/uppsala?videoId=1.1339194

50 dagar + grupp

Idag är det bara 50 dagar kvar till BF och mindre än fem veckor kvar på jobbet. Ska bli så skönt att gå hem. Idag ska vi på föräldragrupp också. Blir spännande att se hur många deltagare det blir och vilka de andra är..

Bjuder på en till rolig förlossningskommentar jag läst:

"Fortsatte andas i masekn och då säger läkaren: Här var det en massa hår! Jag sliter bort masken och säger med darrande röst: Förlåt jag har glömt att raka mig."

(Det var ju bebisens hår läkaren såg mellan benen...hahah.......)

Skrattanfall på morgonen

Jaha, nu har morgonen bjudit på dagens första skrattanfall.. Läser så klart fler roliga förlossningsminnen. Det är skrivet av en tjej som höll på att föda barn på julafton. Jag förkortar historien en hel del och kommer till det jag hade så sjukt roligt åt...

"Dessutom liksom för att locka mig till de sista krystningar med barn nr1 viftar dom med en liten tomteluva: Titta här vad hon ska få när hon kommer ut! Och jag säger: Nä fyy vilken ful! (I efterhand tyckte jag inte det, men mitt i en förlossning är det lätt att vara butter av någon anlednng)"

Jaja, säkert bara jag som tyckte att det var så extremt kul, men jag får en sånt sjukt rolig bild framför mig om hur de viftar med luvan... HAHA

Drömmar

Usch, jag har haft såna jobbiga drömmar senaste veckan. Fyra dagar i sträck har jag drömt att Marcus varit otrogen och jag har varit lite småledsen när jag vaknat till fram till dess jag insett att allt bara varit en dröm. Har hört att det tydligen är rätt vanligt att drömma att ens partner är otrogen när man är gravid. Tidigare har jag inte varit gravid i drömmarna, men nu står jag där med tjock mage, ensam och övergiven i drömmen och funderar hur jag ska klara av en förlossning helt själv...Än så länge har jag inte drömt om själva förlossningen i alla fall. Självklart vet jag att Marcus inte skulle bedra mig så det känns ju skönt när man får vakna till och inse det :)

På den positiva sidan är att jag hittat en tråd i ett forum där tjejer berättat om sina roligaste minnen från sina förlossningen. Det är så sjukt roligt att jag skrattar högljutt och hysteriskt så jag gråter. Berättade en av berättelserna för Marcus igår och hade extremt svårt för att sluta skratta. Marcus tycker dock mest att det är roligt när jag tycker att någonting är extremt roligt. Här är historien jag skrattade nåt så innerligt åt:

"Jag var innan förlossningen orolig för att jag skulle tycka bebisen såg äcklig ut när den kom upp på bröstet. Hade läst om mammor som inte alls känner anknytning till den lilla bebisen i början och hade funderat lite över detta. Eftersom bebisar kan vara mer eller mindre "kletiga" direkt efter förlossnin så hade jag fått för mig att jag kanske skulle tycka att den såg skitäcklig ut. Det gjorde han inte :) Så det första jag utbrister till min man när jag får upp lillen på magen var: Älskling, han var inte äcklig!

När jag sedan skulle sys några stygn fick jag använda lustgasen igen eftersom bedövningssprayen inte hjälpte ett dugg. Hade använd lustgas genom hela förlossningen utan att känna mig snurrig eller konstig av den. Men när det var dags att sy slog lustgasen till och jag kände mig som berusad. När jag ligger där och precis har dragit in världens djupaste andetag i lustgasmasken och BM syr förfullt, tittar jag på min man med dimmig blick, tar bort masken och säger: Höhöhö... Korsstygn... höhöhö....:)"

Besök hos barnmorskan

Allt såg bra ut hos barnmorskan idag. Bra blodvärde, blodtryck, blocksocker och ingen äggvita i urinen. SF-måttet hade ökat till 32 cm, vilket var strax över normalkurvan, men ändå inom rätt intervall. Hjärtljuden lät fint och pulsen stegrades då bebisen började röra sig där inne :). Fr.o.m nu så är det dags med tätare besök hos barnmorskan varannan vecka fram till förlossningen.

Föda barn på USÖ

Igår var vi som sagt på 2 timmars föreläsning på sjukhuset om att föda barn. Halva tiden berättade en barnmorska om förlossningen och andra timmen berättade en annan barnmorska om tiden på BB efter förlossningen, amning och så vidare. Man lärde sig egentligen inte mycket nytt, men man fick ju veta bland annat att man måste uppge i telefonen när man ringer om man vill ha förlossningsrum med badkar då det bara finns två sådana rum, att kvinnan får mat då hon är inskriven på förlossningen, men att den anhörige måste ta med egen mat. Att få lite information om när man får åka hem och om amning var ju också bra.

Mindre än 2 mån

Jaha, då var det bara 59 dagar kvar till BF - mindre än två månader. Oj vad jag kommer att sakna sparkarna i magen...men jag får ju bebisen utanför magen att trösta mig med :). Kokos-katten tyckte att det var fantastiskt att matte bäddat en helt ny säng som hon kunde ligga i så nu har jag fått tampas med att skrämma bort henne från spjälsängen. Efter att hon lagt sig i sängen 2 gånger inom loppet av 10 minuter igår så fick jag lägga över en kartongskiva över sängen, men det dröjde inte länge förrän jag fick rycka ut och skrämma iväg henne igen. Lyckas inte detta får jag väl testa att lägga aluminiumfolie i sängen och se om det kan få henne att låta bli sängen...

Inrett

Min man tycker att jag är lite tråkig som skriver allt för sällan i bloggen så det är väl bäst att jag uppdaterar lite även fast det inte hänt mycket spännande. Eftersom Marcus jobbat i helgen och jag haft lite tråkigt har jag passat på att tvätta upp alla barnkläder och sängkläderna till spjälsängen. Kunde sedan inte motstå att bädda i sängen så jag gjorde det också :). Ser något sjukt mycket fram emot förlossningen nu. Ska bli spännande. Imorgon ska jag ock Marcus gå på två timmars föreläsning "Föda barn på USÖ". Tyvärr får man ju inte gå in till förlossningsavdelningen och titta, men vi får se om det sägs något av värde i alla fall.

I övrigt är det ju fars dag idag så jag och bebisen passade på att skicka ett grattis sms till pappa Marcus när vi vaknade på morgonen. Tror det uppskattades i alla fall :)

Skön kommentar

Fick en för skön kommentar av en klient idag: "Men, du är ju graviiiiiid, det var du ju inte sist vi sågs" (Jag träffade honom senast för 7 dagar sedan) ..hehe

Tänkvärt

Läste debatt i Expressen idag och tyckte det var så många kloka tankar som var skrivna där av Calle Schulman att jag ändå vill citera..

"
När jag fick veta att jag skulle bli pappa bubblade känslorna i mig. Jag var stissig och glad och vetgirig. Jag kastade mig över varenda rad från vårdguider och bli-föräldrar-sajter. Jag ville skrika ut min lycka över hela världen. Men bland det första jag fick veta var att jag och min tjej skulle vänta minst tolv hela veckor innan vi skulle berätta nyheten. Efter elva veckors graviditet, står det i den av mödravården utgivna litteraturen, "kanske man vill berätta för de allra närmaste". De allra närmaste? Varför är det så? Varför ska man inte berätta en så glad nyhet för alla man känner, så fort man får veta? Varifrån kommer traditionen att hålla tyst? Jag tror att det där hyschandet är den största orsaken till att man känner sig så förbannat misslyckad när man väl får missfall. För de allra flesta missfall som sker vet bara mamman och pappan om. De har ju blivit ihärdigt itutade att de ska vara tysta och inte säga ett ord innan tre månader har gått. Och om det går snett står de där helt ensamma med sorgen och skammen och oviljan att berätta. Jag tycker att det är orättvist att de ska behöva bära den bördan själva. [...] Den totala andelen graviditeter som resulterar i missfall är över 50 procent. Det är alltså ganska vanligt. Och vanliga saker är naturliga. Så varför inte tala högt om det? Vem har satt alla regler? Vem är det som hyschar oss?

[...]

jag tycker att vi ska sluta viska och vara hemliga med det. För hur vidrigt det än är blir det ännu värre att bära det ensam. Vi är extremt många som är med om samma sak. Låt oss prata öppet om det. Låt oss skita i de tolv veckorna och ta glädjen när den kommer och sorgen när den kommer.För en sak vet jag: tar man ut glädjen i förskott får man i alla fall vara glad en gång.
"


Jag har ju (vad jag själv vet iaf) aldrig haft oturen att få missfall, men jag har många gånger funderat över denna "fjantiga oskrivna regel" om att man måste vänta 12 veckor med att berätta att man är gravid. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Som Calle skriver så är ju frågan om det är så himla mycket bättre att bära sorgen helt ensam om nu ett missfall skulle ske. Just därför skulle iaf jag föredra att berätta för min omgivning om en graviditet innan 12 veckor har gått för om något skulle gå snett vet då iaf jag att jag skulle behöva stöd. Jaja, det är väl upp till var och en när man väljer att berätta. Om jag har den enorma turen att bli gravid en gång till så tänker då inte jag vänta dessa 12 veckor innan jag berättar det... :)