En liten flicka blev det :) - Förlossningsberättelse

14 jan (BF + 7) satte jag som vanligt vid datorn hemma på kvällen. runt 21.10 hörde jag ett starkt *poff* innifrån kroppen. "Det var väl fosterhinnorna som sprack skrattade jag för mig själv, men det kom ju inget vatten så jag tänkte att det kanske var något ben eller så det knakade till i". Runt 21.15 skulle jag resa mig för att gå ner och hämta lite te och hann bara ut i hallen och då var det som om någon hällde en tillbringare vatten på golvet. Det fullkomligt forsade ut vatten - sprang runt i lägenheten och letade efter min telefon och det slutade aldrig rinna vatten. Vattnet var röd/rosa och vissa pölar var grönfärgade så beibsen hade tydligen bajsat i vattnet. 21.28 ringde jag förlossningen som ville att jag skulle komma in direkt eftersom vattnet var missfärgat. Efter detta ringde jag min syster och bad om skjuts till USÖ och sedan till Marcus som var på jobbet och skrek typ "KOM HEM......NUUUUUUUU!!". Kanske ringde jag Marcus innan jag ringde förlossningen - äh, jag vet inte - jag var så chockad och hade inte alls räknat med att bebisen skulle komma. 21.55 berättade Marcus att hans ersättare var på intågande och att han strax skulle lämna jobbet. Vid det här laget hade jag börjat få värkar också.

Ca 22.15 kom vi in till förlossningen. Kopplades upp till maskin som skulle mäta värkarna och så. Syster fanns med som stöd ända fram till Marcus kom ca kl 23.25. När Marcus kom var värkarna rätt regelbundna. Barnmorskan sa att jag skulle försöka sova så jag skulle orka med förlossningen och att jag skulle höra av mig om jag inte hann somna innan kl 2 så skulle jag få lite morfin. Tror vi larmade klockan ett för att jag hade så ont och hade täta värkar. Fick lite morfin och kunde så slappna av lite mellan värkarna. Vet att de kollade hur öppen jag var vid 3 tillfällen - 4cm - 5 cm och 10 cm, men minns ej klockslag.

Någon gång under natten vet jag att jag kände att jag inte skulle klara mig utan smärtlindring och bad om "vad som helst - bara jag får hjälp". Barnmorskan föreslog epidural och började förbereda mig för detta. Då hon kontaktade läkaren som skulle sätta epiduralen berättade hon att läkaren ville att jag skulle lämna koagulationsprover pga av min blödningsbenägenhet innan hann la epidural. Dessa provsvar skulle ta ca 1,5 timme, men tror det tog 2-2½ timmar innan jag fick grönt ljus. Eftersom jag inte fick epidural fick jag lustgas. Var riktigt skönt att få lite avslappning och något annat att koncentrera mig på - att andas istället för att tänka på smärtan. Marcus berättar att jag fick ett stort leende på läpparna efter de första andetagen i lustgasen och att jag sa att jag kände mig full. Jag hade också skrikit ut "Det tjuter - jag har tinitus!" efter att ha andats lustgasen. Marcus försäkrade mig om att det inte var något tjutande ljud, men att jag inte fått tinnutus. Marcus hjälpte också till med att slå på TENS:en å ryggen när jag fick en värk. Även fast han glömde bort detta ibland och fick sig en liten tillsägelse :). Marcus provade också lite lustgas och började skratta som tusan efter ett tag - jag fattade intealls vad han skrattade åt - blev mest irriterad över att han skrattade när jag minsann hade så ont. i Efterhand berättade han att han också började höra det där pipande ljudet när han tog lustgasen :).

Runt kl 7 var det barnmorskebyte, vilket var mycket skönt då jag gillade nya barnmorskan mycket bättre än den gamla. Vid 7.30-8.30 Fick jagveta att mina provresultat såg bra ut och att jag skulle få ryggbedövning. Gissa om jag blev nöjd. Gav ifrån mig något lite krystande ljud och barnmorskan frågade om jag krystade - vilket jag inte visste. Hon kollade hur öppen jag var och insåg att jag var 10cm öppen. Ingen idé för epirural alltså så precis när narkosläkaren hade kommit så var det bara att skick iväg honom. Runt 9 började de riktiga krystvärkarna. Tyckte detta var skönt då värkarna blev mycket glesare och jag fick slappna av mycket mer. Tydligen kom de alldeles för glest och barnmorskan ville att jag skulle upp och gå - stå på knä eller något för att få igång värkarna igen. Jag vägrade - ville ligga på sidan. Till slut fick hon väl upp mig på knä efter att hon motiverat mig med att det inte var bra för bebisen om jag krystade för länge. Värkarna var dock fortfarande glesa så jag fick värkstimulerande dropp. Var helt slut efter allt krystande ett tag och orkade inte stå på knä. Höll på att ge upp flera gånger då jag bestämt förklarat att "bebisen sitter ju fast!" - lite irriterande att jag var den enda som fattade det :). Barnmorskan och Marcus peppade dock och sa att en inta alls satt fast och att man ser mer och mer av huvudet efter varje krystning. Marcus försökte peppa mig med att han sett barnets hår. Vet inte om jag sa det högt eller om jag bara tänkte det, men min tanke var väl att "jag skiter väl fullständigt i om ungen har hår eller inte - bara den kommer uuuuuuuuuuuuuut" :). Tjatade på barnmorskan om plan B - vad gör vi om bebisen sitter fast. Hon förklarade igen att den inte sitter fast - att jag kommer fixa det, men att vi ar sugklocka om den inte vill komma. Efter att jag hade svårt att krysta då jag insåg att jag bara tyckte att lustgasen var irriterande så den struntade jag i och lade mig ner på sidan. Nu kände jag att jag kunde krysta ordentligt. Skön ställning och ingen irriterande gas. Till slut kände jag iaf att huvudet var halvvägs ute. Barnmorskan sa åt mig att stanna upp och låta huvudet tänja på vävnaderna - tyckte inte detta var något problem alls. Tyckte inte att det brändes på det sätt jag trodde det skulle göra. Snart var hela huvudet ute och i nästa krystvärk flög hela kroppen ut. Det var så himla skönt. Vi kollade efter och såg att vi fått en liten tjej och jag fick upp henne på bröstet. Moderkakan kom ut rätt snabbt där efter och kändes inget alls. Jag frågade om jag spruckit, men det var inget synligt - tydligen bara ett litet skrubbsår inne i slidan som de fick sy med tre stygn. Efter förlossningen fylldes rummet med barnmorskor. Jag hade tydligen blödit. väldigt mycket - 1½ liter. Fyra barnmorskor höll på att "bråka" med mig - satte infarter här och där - stack mig - sydde mig - gav mig mediciner för att stoppa blödningen - klämde på mig etc. Detta var nog det jobbigaste under hela förlossningen. När allt var färdigt kunde jag och Marcus verkligen koncentrera oss på bebisen och vi båda kände oss bara lyckliga och överväldigade av känslor. Många tårar. Feline föddes kl 11.11 15 jan 2010 i förlossningsrum 11 efter 13,5 timmes förlossning med förlossningsbarnmorskan Alva och pappa Marcus som stöd.

Ammade lite och vägde och mätte bebisen. Feline var 49cm lång, vägde 3650gram och hade 36,5cm i huvudomkrets. Barnmorskan tyckte det ar bra att jag klarade mig utan att spricka när hon hade så stort huvud. Själv är jag mest stolt över att jag tyckte jag klarade av att lägga ifrån mig lustgasen mellan värkarna då jag hört många som haft svårt med det.

Fick veta att vi inte fick åka hem pga mina blödningar utan att vi skulle få stanna kvar på BB.

Försökte kissa två gånger efter förlossningen, men fick bara ut några droppar. När vi skulle hämtas av BB-personalen beklagade jag mig över hur kissnödig jag var så de fick tömma mig med kateter - 1,6 liter i blåsan - MYCKET kiss.

Flyttades till BB och fick komma till rum nr 11 där också - Många nr 11 blev det :). Eftersom jag fortfarande inte kunde kissa under dagen fick jag en kateter som jag nu ska ha i en vecka.

Igår fick vi åka hem efter läkarkontroll av lillstumpan. De ville ha oss kvar efter blödningen, men jag ville hellre hem. Eftersom Feline låg på gränsen vid kontroll av gulheten fick vi en tid för att återkomma idag.

Idag var vi till BB och hon låg fortfarande på gränsen, men de skulle höra av sig om vi behövde komma tillbaka. Kontroll av hörseln gjordes och det såg bra ut.

Amningen har varit riktigt jobbig. Feline har fått ett bra grepp, men hon har sugit så hårt och intensivt att jag fått blåsor och det sprängvärker i bröstvårtorna. Inte kul alls. Marcus stöttar och peppar så gott det går. Underlivet gör ju svinont, men det är väl förståligt.

Nu ligger pappa och dotter i sängen och sover så sött så jag ska nog mysa ner mig med dem här snart.

Kan dock konstatera att äggledarspolningen FORTFARANDE är det mest smärtsamma jag upplevt i hela mitt liv. Att amma är nog det näst mest smärtsamma. Förlossningen var trots allt inte så himla illa.

Feline har hunnit träffa sin moster en snabbis igår och idag ska hon få träffa faster, farmor och farfar också.

Vi får återkomma med bilder på vårt mirakel...