Förlossningsberättelse

Vid midnatt (mellan 23.50-00.10) natten mellan den 9:e och 10:e mars vaknade jag upp för att gå på toaletten och kissa. När jag reste mig upp kände jag att det rann till i mig, så jag kupade handen under underlivet medan jag ”sprang” till toa. Fick mer än en hand full med blodblandat slem så Marcus fick torka det som runnit på golvet. Ganska snabbt därefter kom värkar. Runt 01-01.30 tiden gick jag upp igen och då kom ännu en hand full med blodblandat slem. Även denna gång kom det stor mängd slem. Strax efter klockan fem kom ännu en handfull med vätska (slem). Mycket förvånad över hur mycket slem som fanns i slemproppen så jag var osäker på om det var vattenavgång också, vilket det visade sig att det inte var. Värkarna varierade under natten och det var mellan tre och sex minuter mellan dem och varade i cirka 40 sekunder. Fram till runt 4.30. Därefter blev det återigen glesare mellan värkarna och de fortsatta komma med 10-20 minuters mellanrum resten av dagen. Mellan klockan 15-17 blev värkarna allt starkare och kom tätare igen med cirka sex minuters mellanrum. Bitar av slemproppen fortsatte komma under dagen, men få i en mer trög, geléaktig, konsistens. Mellan 17-19.30 glesades värkarna återigen ut och kom med cirka 15 minuters mellanrum. Vid det här laget hade Marcus mamma kommit hit som barnvakt till Feline då vi tänkte att förlossningen BORDE starta under natten då jag haft värkar så himla länge. Mellan klockan 19.30-20.30 kom värkarna återigen tätare och gjorde allt mer ont.

Strax före klockan 21 ringde jag förlossningen och berättade att jag haft värkar i 21 timmar, men att de varit tätare och glesare om vartannat och att fogarna nu började ta stryk. Jag undrade om de inte kunde sätta igång mig så att de blev mer regelbundna och allt kom igång ”på riktigt”. Svaret jag fick var att de inte satte igång någon på nattetid, men att jag kunde komma in och få morfin och stanna kvar så jag fick en liten vilopaus (vid det här laget hade jag ju bara fått sova cirka två timmar av de senaste 38 timmarna). Jag tackade ja till erbjudandet och klockan 21 skjutsade svärmor in oss till förlossningen.

Runt 21.20 anlände vi till förlossningen. Vi hade inskrivningssamtal med en barnmorska och fick berätta om vår situation. En timme senare undersöktes jag och var då öppen fem cm. Livmodertappen var väldigt mjuk, men inte helt utplånad (två cm kvar). Undersökningen gjorde fruktansvärt ont och tog mycket lång tid. Barnmorskan sa att de berodde på att livmodertappen var bakåtlutad och svår att känna – det skulle bli enklare att göra i ett senare skede.

Vid 23-tiden fick jag morfin och somnade cirka en halvtimme senare. Runt ett-tiden vaknade igen och sedan kom jag inte att sova mer. Värkarna fortsatte att variera mellan att vara täta och mer glesa. Klockan tre mår jag illa och kräks. Värkarna hade blivit starkare och mina fogar som fått utstå långvarigt värkarbete gjorde riktigt ont.

Vid sextiden på morgonen bad jag om TENS för att fogarna värkte för mycket. Provade detta ca 20 minuter, men tyckte ändå inte det var tillräckligt för fogarna. Började störtböla över fogsmärtorna och frågade om lustgas skulle hjälpa mig för fogsmärtorna. Barnmorskan sa att de inte ville ge smärtlindring när jag inte hade så täta värkar (var väl mellan 6-10 minuter mellan värkarna, men de var mycket kraftiga). Hon bad dock att få diskutera med en kollega. Barnmorskan kom tillbaka och sa att de ville undersöka hur mycket jag öppnat mig. Jag var lite motvillig till detta då förra undersökningen var så fruktansvärd, men gick med på det då jag insåg att de skulle vägra hjälpa mig med fogarna om jag inte gick med på att undersökas. Denna gång kändes dock undersökningen ingenting alls. Det var dock svårt och bökigt att göra undersökningen då jag inte kunde lyfta eller sära på benen pga fogsmärtorna. Vi lyckades dock genomföra den när jag låg på sidan och en barnmorska lyfte mitt övre ben samtidigt som andra barnmorskan genomförde undersökningen. Det visade sig att livmodertappen var helt utplånad och att jag var öppen sju cm. Jag fick grönt ljus att använda lustgas. Jag blev så lycklig att jag började storböla igen J. Jag fick mediciner för att förebygga att jag skulle blöda lika mycket som vid förra förlossningen.

Efter 6.30 började jag använda lustgasen och gjorde detta under cirka 1½ timme. Vid 8.20-tiden hade jag börjat krysta. De hade just diskuterat att ta hål på fosterhinnorna för att värkarna skulle komma tätare, men jag tyckte det var skönt att värkarna kom mer sällan så att jag skulle få tid att vila fogarna som var helt slutkörda så jag ville inte. 8.27 gick vattnet av sig själv med ett SPLASH! Alla blev nog nedstänkta. Krystningen var fruktansvärd för fogarna och det fick vara fler barnmorskor och tillslut även läkare med i rummet för att det var för jobbigt för mig. Jag trodde jag skulle dö vid varje krystvärk. Marcus och en barnmorska fick stå på varsin sida om mig och trycka på de bakre fogarna när värkarna kom för att jag skulle klara av att krysta. Någon envis kant gjorde de även extra svårt för bebisens huvud att komma fram. Efter två timmars krystande och många uppgivna klagomål över mina fogar föddes dock äntligen vår dotter klockan 10.17. Navelsträngen var virad runt halsen och hon var lila, men klarade sig oskadd.

Efter över 34 timmars värkarbete var jag för utmattad och uppgiven att jag hade lite svårt att känna glädjen över och ta till mig att vi faktiskt fått en underbar liten tjej. Jag var allt för utmattad helt enkelt. Kände mest glädje över att slippa fogsmärtorna – TRODDE JAG!

Allt verkade fint, jag fick höra att jag inte spruckit någonting alls och att jag inte hade blött mycket heller. Helt plötsligt började jag dock blöda och det blev ett himla hallå i rummet. En våldsam undersökning för att lokalisera blödningen påbörjades och det var så himla smärtsamt att jag fick ta hjälp av lustgasen och nu även höja dosen av lustgas då denna värk var MYCKET värre än förlossningsvärkarna. Det kändes som om de våldtog mig med spikklubba. Tårarna sprutade och hela kroppen skakade av smärta. Jag var ganska borta av lustgasen, men uppfattade att jag kunde skulle behöva åka i för operation. Jag fattade ingenting. Jag råkade nog andas in för mycket lustgas och sedan hörde jag barnmorskan säga åt mig att andas – men jag trodde ju att jag andades, men tydligen hade jag glömt det och jag visste inte hur jag andades. Det är så svårt att beskriva vad som hände, men det var det mest otäcka jag varit med om. Jag kunde inte andas. Plötsligt ”vaknade” jag till av att jag hyperventilerade och grät hysteriskt. Ja efter många om och men och medicinering av olika slag fick man i alla fall stopp på blödningen.

Det tog ett litet tag att återhämta mig psykiskt, men sedan kunde jag äntligen ta till mig att vi fått en underbar dotter. Jag fick se henne ordentligt för första gången. SÅ VACKER!

Att man kan ha två så olika förlossningar trodde jag knappt var sant. Min första graviditet och förlossning var vacker och underbar på alla sätt. Denna var helt katastrofal, utdragen och extremt jobbig. Hade det inte varit för foglossningen så hade den nog bara varit utdragen, men fogsmärtorna blev bara för mycket. Att föda barn med foglossning är verkligen inget jag någonsin mer skulle vilja genomgå. Nu hoppas jag bara att fogarna blir bättre snart så jag kan börja leva ett normalt liv igen. Tack gode gud för att jag har en så underbar make som får ta hand om både mig och barnen när jag själv är helt inkapabel att röra mig själv!