Klapp på axeln! jag är fantastisk!

Ja nu tänker jag faktiskt skryta över mig själv så gillar ni inte det så kan ni sluta läsa här :)

* Jag har tre barn väldigt tätt och vi har varit hemma helt med dem så ingen har börjat förskola. Feline börjar 15 timmar i februari när hon är 4 år, Miléa hoppas vi få in på 15 timmar i augusti när hon är 3½ och André hoppas vi få in under hösten när han fyller tre år. kommer han inte in då kan jag nog vara hemma tills han fyller fyra år.

* Jag har en man  som jobbar på annan ort så jag en ensam dygnet runt med barnen de dagar han arbetar.

* Jag har EDS som för mig innebär kronisk smärta (förutom blödningsproblematik). Jag har smärtor i rygg, höfter, handleder, tumgrepp, axlar, nacke, fingrar, knän, fötter. Sömnsvårigheter till följd av smärtor. Mina muskler arbetar 300% mer än hos en normal person för att hålla ihop mina överrörliga leder. När ni går på asfalt så springer jag i djup sand. Ibland är smärtan så svår att tårar kommer. I helger var det så jobbigt med tumgreppet att jag inte kunde dra upp kläder, byta blöja, lyfta så svärföräldrarna fick ta André och mamma tog Miléa. När jag försökte kratta löv i några minuter så pajade både händer och rygg. Jag kan inte göra det som många andra tar för givet.

Trots allt detta så tar jag hand om hem och barn själv medan maken är borta. Folk säger till mig att barn behöver dagis för att utvecklas men mina barn är duktiga på att rita, kan flera engelska ord (och då även svårare ord som Rainbow, butterfly), Feline som fyller fyra kan skriva bokstäver och kan namn på dem, igår räknade hon till femtio själv, hon kan alla siffror och även enklare mattematik (3+2 är fem etc). De är sociala och trygga. Väldigt lätta att ha och göra med. Upplever inte alls problem med trots, men det beror säkert en hel del på bemötandet. Jag låter barnen vara med och påverka. Istället för att säga till exempel " nu ska vi borsta tänderna" så säger jag något av följande alternativ " ska vi borsta tänderna uppe eller nere först idag" "vill du borsta tänderna före eller efter att du tagit på dig pjamasen" "vill du borsta tänderna själv före eller efter mig". De blir nöjda och får själv vara med och bestämma. Säger man "nu ska vi klä på oss" så får man säkert ett nej, men ger man alternativ "vill du ta på dig den rosa eller lila jumpern idag" så får man svar och de är villiga att medverka. Ni borde testa det ni som upplever att ni har trotsiga barn för jag har aldrig problem.

Summa summarum tycker jag faktisk att jag är för jäkla duktig som klarar av allt detta och uppfostra barn trots att jag har värk och är ensam dygn i sträck. jag får dock sällan någon cred för det. Det är bara min mamma och två kollegor som gett mig beröm faktiskt. När Marcus - en fullt frisk man är ute med barnen får han alltid beröm över vilken duktig pappa han är. Rätt orättvist faktiskt. När han kom cyklandes med alla tre barnen fick han höra "det krävs en riktig man för det där" - när jag kommer cyklandes med barnen efter att jag med mycket värk och ansträngning orkat klä på med min värk så får jag inte höra ett smack. Eftersom nästan ingen annan ger en cred får jag därför göra det själv : jag gör fanimej ett fantastiskt jobb! :)