Gårdagen

Måste väl förklara anledningen till att jag mådde så dåligt igår (och varför jag fortfarande mår dåligt). På mitt födelsedagsfika berättade min syster och att hon också väntar barn och att det tydligen gick väldigt lätt för dem. De ska ha barn 21 nov och jag 8 jan. Kände bara att det var så orättvist att de skulle få barn före oss som kämpat så länge. Jag fick också sådan press på mig att jag inte KAN få missfall nu, för då skulle allt gå åt helvete. Syrran är ju i vecka 11 och alltså snart över den kritiska perioden så hon går nog rätt säkert. Om jag skulle få missfall nu skulle jag tvingas se henne och hennes tjocka mage som växer och se henne föda barn och det skulle helt enkelt bli för mycket för mig. Jag skulle definitivt inte orka leva med det. Jag fick sån panik och har väl det mer eller mindre fortfarande. Jag känner att jag borde vara glad för deras skull och glad för att de slipper genomgå det jag genomgått för det önskar jag ingen, men jag kan bara inte känna den glädjen. Jag känner även att jag inte kan fungera som ett stöd för henne i graviditeten när jag har fullt upp med mig själv just nu. Om det skulle gå åt helvete för henne och barnet skulle gå förlorat så skulle jag inte orka vara en stöttande syster för jag orkar helt enkelt inte tänka på andra just nu. Jag känner mig besviken för att jag inte längre får vara ensam i rampljuset när vi kämpat så mycket - nu måste jag dela min familjs uppmärksamhet med min syster och jag hade velat ha den för mig själv, för jag behöver så jäkla mycket stöd efter allt jag genomgått. Mamma sa rätt ut åt mig igår när jag försökte söka tröst hos henne att jag var så jäkla egoistisk. Allt jag behövde höra var att " Jag förstår att allt det här måste kännas jobbigt och orättvist för dig", så det gjorde så ont! Jag ringde till min syster och berättade rätt ut hur jag kände och hon sa att hon förstod i alla fall. Jag förstår att det måste ha varit svårt för henne att berätta det för mig. Jag känner en enorm glädje över att min man, Marcus, förstår mig så bra och säger alla de rätta sakerna åt mig just nu. Hela processen har väl gjort oss mer och mer sammansvetsade. Har ju läst forskning som visar att personer som genomgått IVF skiljer sig i mycket mindre utsträckning är de som fått barn naturligt. Tror att det kan stämma, för vi har gått igenom så himla mycket ihop, vi har lärt oss att stötta, att trösta och ta konflikter. Jag är så glad över att ha Marcus vid min sida nu.

Marcus sa att jag kunde boka om tiden för ultraljud till en vecka tidigare så kunde han åka hem för att vara med på det - allt för att jag skulle kunna känna mig mer lugn. Det var exakt det jag ville höra så jag ringer nog idag och bokar om tiden. Funderar även på att ringa kuratorn på kvinnokliniken då jag nog behöver någon utomstående som förstår.