Så jobbigt

Usch, jag mår skit över att det är så jobbigt att veta att jag ska sluta med progesteronvaggisarna på fredag. Kommer min slemhinna att orka hålla kvar embryot då? Jag vill KRÄKAS av nervositet nu. Ögonen gör ont. Sov bara 30 minuter mellan 06.00-06.30 inatt. Mitt hälsotillstånd är på botten. När jag inte trodde att det kunde bli värre så blir det ju tydligen det ändå. Livet är så orättvist. Grät ut hos en kollega idag och det kändes så skönt med en axel att gråta mot - någon som förstår. Ögonlocken är svullna av alla tårar. Hur ska jag orka med de kommande veckorna när allt känns bäcksvart? Önskar jag hade något hopp kvar, men jag är så van vid motgångar vid det här laget att jag inte vågar hoppas på något. Enda ljuspunkten i livet är att få krypa ner med mina katter, för då känner jag mig lycklig. En annan ljuspunkt är så klart när Marcus ringer under kvällen så jag får gråta en skvätt till - jag behöver det nu...