En förlorad familjemedlem + mera smärtor

Igår förlorade jag min allra bästa vän - min katt Lipton aka Lippen, Lippelur, Luringen. Jag hade i många år velat ha en egen helig birma så när jag skulle flytta från studentkorridoren till första "riktiga" egna boendet var det det första jag köpte. Lipton som då hette Lotus var två år gammal och jag åkte till Sthlm för att köpa honom. Familjen som hade honom hade hur många katter och hundar som helst och Lippen verkade inte få den uppmärksamhet han behövde. Mitt hjärta smälte direkt. Han förvandlades från en rätt skygg kisse som la sig platt på marken så fort man lyfte handen till mattes egna kärlekskisse. 2004 var året. Han blev verkligen min bästa vän och hjälpte mig genom svåra perioder i livet. Jag pratade med honom att han lyssnade och svarade med ett mjau och kröp upp i mitt knä och kramades. I 8 års tid har han nu legat och värmt min huvudkudde varje kväll. Lippen har tidigare haft problem med urinsten, vilket avhjälptes med speciellt foder. För några månader sedan började han åter ha svårt med kisseriet och hade magrat ur så vi tog honom till veterinär som konstaterade njursvikt. Han fick medicin och med veterinärfodret skulle han kunna leva vidare i månader eller flertals år. Lippen vägrade dock äta det nya fodret och till helgen började han återigen spendera all sin tid  sittandes på toa och kissa. Vi bestämde oss då för att låta honom få somna in - det fanns helt enkelt inget mer jag kunde göra för honom. Hade en katt som tidigare dog av njursvikt och det slutade med att hon försökte få ut urinen genom munnen, vilket frätte på henne och så långt skulle det absolut inte behöva gå denna gång. Att fatta beslutet att ta bort honom var det värsta jag gjort i hela mitt liv - kände mig så elak trots att jag vet att det var det enda rätta. Njurarna kan aldrig bli bättre utan kommer försämras och man kan bara dra ut på det hela med rätt foder hade veterinären förklarat. Igår klockan 17 fick Lipton somna in i min famn och jag känner mig fortfarande förkrossad. Har haft svårt nog att sova senaste nätterna för ångesten att behöva ta bort min bästa vän, behöva kissa 4 ggr/natt, ha extrema forsmärtor och knappt kunna vända mig, vakna av ungar, vakna av sparkande bebis, vakna av sendrag i vaderna och fötterna och inte var det lättare nu i natt när man dessutom var helt ensam i sängen (ja Marcus låg iofs där, men ingen kisse på kudden att krama och pussa på varje gång man vaknade). Det är jobbigt nog med alla kroppsliga smärtor jag har så att dessutom behöva få hjärtat krossat känns ju inget vidare :(

Älskade, Älskade kisse - jag saknar dig så!