How lucky am I?

Ni som följt bloggen sedan tidernas begynnelse vet ju om att jag och Marcus har en annorlunda kärlekshistoria att berätta för våra barn och barnbarn: Vi träffades första gången i juni 2005, efter första träffen berättade Marcus att han skulle gifta sig med mig, vi blev tillsammans på vår tredje träff den 4 juli,  flyttade ihop efter fem dagar, bestämda att gifta oss efter en vecka och var gifta 2½ månad efter att vi blev tillsammans. Allt gick väldigt snabbt, men som ni vet så gick det ju inte direkt snabbt när vi bestämt oss för att bilda en familj. Det ni inte vet, vilket är lite roligt när jag tänker på det, är hur diskussionen kring barn gick innan vi gifte oss. Har tänkt på det senaste dagarna och skrattat lite åt hur det kan bli. Vi pratade ju mycket om framtiden och så för att se att vi ville samma sak - men egentligen ville vi inte riktigt det. Jag var mycket bestämd med att jag ville ha MAX ett barn - Marcus var väldigt säker på att han ville ha två vare sig mer eller mindre. På något sätt så övervann väl kärleken allt och vi struntade i att vi var oeniga i frågan och lät framtiden avgöra hur det blev. Ja det måste väl ha blivit någon kompromiss då 1+2=3 *skratt*. Vad hände? Hur blev jag så barnkär från att inte gillat barn tidigare. Jag tror det hände något med mig när vi var ofrivilligt barnlösa och verkligen fick kämpa för att få barn - man insåg att barn inte är något man ska ta för givet och att de verkligen är mirakel. Att man sedan fick en så go unge till råga på allt gav väl mersmak :). Jag är så enormt tacksam att jag har barnlösheten i bagaget för utan den så hade jag säkert varit enbarnsmamma och på något sätt är det ju inte "jag". Är enormt glad och tacksam över mina tre mirakel som berikar mitt liv varje dag. Nästa vecka har jag och maken min varit ett par i 8 år och i september har vi varit gifta lika länge. Tänk hur det kan gå - vi skulle ju bara gå ut och ta en promenad - inte gifta oss och få tre ungar! :) Finns väl en mening med allt.