Trotsålder och promenader

Miléa är 2 år och  3 månader och Feline är snart 3 år och 5 månader. Alla pratar om trotsåldrar hit och dit, men jag sitter fortfarande och funderar över när de ska komma. Jag har nog världens snällaste barn helt enkelt. Visst blir de sura emellanåt, men de är ju inte omöjliga på något sätt, går att prata sig till att få dem att gå med på saker. Surheten släpper snabbt. De bråkar ju mycket med varandra, fast senaste veckan har de till och med varit sams mest hela tiden - bara 2-3 bråk om dagen som man behövt avbryta. Tycker ändå att barnen är extremt bra på att hålla sig till våra regler som vi har. Hade nog förväntat mig föräldraskapet mycket värre med barn som hela tiden vägrar göra som man säger, men så är det inte alls. De går när jag säger att vi ska gå från lekparken utan protester fast jag helst vet att de vill stanna kvar, de går runt i affärer själva när vi ska handla och när jag säger att vi ska lämna leksaksavdelningen så följer de snällt med, de river inte en massa i hyllorna i affärer, vi är ute och går flera kilometer och de klagar sällan på att de inte vill gå, de hjälper till att städa efter sig (skulle de vara lite tröga tar man bara fram dammsugaren så är alla leksaker på golvet upplockade på nolltid), de går och lägger sig snällt på kvällarna (är de inte trötta så leker de lite själva på sina rum innan de lägger sig, men det är aldrig skrik och gnäll), Feline klär på sig själv på morgonen etc.

22 april (hade semester 22 april-4 juni) bestämde jag mig för att bara André får åka vagn så när vi ska gå tar jag bara med mig en sits till vagnen. Jag har ju problem med både rygg och handleder så att skjutsa tre barn går inte och vi kan ju inte isolera oss. Det har gått toppen att sluta med vagn. De har gått på promenader på 4 kilometer utan problem. 6 juni var vi till Parken zoo i Eskilstuna och då gick barnen nästan konstant i 7 timmar - bara kortare uppehåll för mat och fika. Och då var de ändå mer aktiva än oss vuxna då de sprang runt och lekte i lekparker och så vidare. Sedan var det kanonhett den dagen också. Såg en massa barn i 2-5 årsåldern som åkta vagn på zoo så jag är riktigt stolt över mina barn som orkade gå hela dagen helt själv och dessutom bara var glada och nöjda hela dagen.

Ja nu blev detta ett riktigt skrytinlägg, men jag har faktiskt riktigt snälla barn och de förtjänar all beröm de kan få :). Skulle vilja ha dem i den här åldern för alltid. Man får pussa och krama på dem hur mycket man vill och får höra "älskar dig" och "du är min bästa vän" flera gånger dagligen. Antar att det inte kommer vara så när de blir tonåringar va? De kanske ger igen då och revolterar rejält :)