Första dygnet hemma

Första dygnet hemma har gått fint. André har varit lugn och snäll. Ätit och bajsat på sig 2 gånger inatt bara. Hela förmiddagen har jag och André legat och gosat i soffan. Jag har ju så ont i fogarna så jag ligger mest och då är det ju helt underbart med bebismys. Försökt att erbjuda tjejerna att ligga och mysa för att de inte ska bli någon avundsjuka, men de vill inte alls ligga stilla och gosa så då har jag tagit tillbaka André igen. Han lär ju inte lida av närhetsbrist i alla fall. Nu ligger han i sin vagninsats och jag känner redan gos-abstinens. Passar på att gosa så mycket som möjligt nu för jag vet hur kort den tiden är. Miléa fick ju kolik när hon var 6 dagar gammal och efter det kunde man aldrig ha henne i famnen utan att hon skrek, drog ihop sig och åmade sig så den tiden gick man ju miste om. Så skönt att få mysa såhär igen. Jag har verkligen saknat det. Vill ha honom kvar såhär för alltid :). Den rädslan jag hade innan - att inte kunna få känslor för bebisen och kunna ta emot och älska den för att jag haft det så jobbigt med foglossning, Miléas brännskada etc - var verkligen obefogad. Hade ju svårt att ta till mig Miléa i början pga att graviditeten och förlossningen varit så psykiskt påfrestande och att hon dessutom fick kolik så det dröjde ju ett tag innan mammakänslorna kom då så jag var så orolig för att det skulle bli samma sak denna gång, men så är det inte alls. Alla känslorna finns redan på plats och det kan jag nog tacka min underbara förlossning och barnmorska för. Nä nu ska jag lägga mig ner och kramas med ungarna igen. Nu kommer t.o.m Feline hit och vill kramas och det vill jag inte missa.